Ett märkligt öde

Ett märkligt öde

Magister Kjerrulf
I boken ”Skånska skolväsendets historia, ” (utg.1848) finns en förteckning över de 117 kollegerna vid Malmö skola från 1530-talet och fram till bokens utgivning.
Om Kjerrulf heter det ”Kollega 1774 14/4, avskedad 1783, prestvigd 1784”. I J.C. Barfods ” Märkvärdigheter rörande skånska adeln”, daterad Stockholm 5
mars 1791 skriver Barfod om den samme år avlidne frih. Nils Gyllenstierna på Bjärsgård: ” Uti senare tider har den gudfruktige majoren baron Nils Gyllenstierna visat förtroende för de så kallade
herrnhuterna och därigenom låtit sig förleda att hylla den bekante äventyraren, magister Kjerrulf, vars fader var pastor (d.v.s. kyrkoherde) vid hans sockenkyrka i Gråmanstorp.

Stämd för ärekränkning
Enligt Sjöström ” Blekingska nationer”, hade Kjerrulf år 1773 blivit student i Lund, där han två år senare var klar med sin magisterexamen.
Redan under Lundatiden gjorde Kjerrulf sig känd för sin vassa tunga och penna. Den sedermera kände lagmannen Casper Christoffer Hanell, blev till slut så förargad över påhoppen att han stämde Kjerrulf för ärekränkning vid rätten i Göteborg.
I april år 1777 dömdes magister Kjerrulf till såväl böter som offentlig avbön.
1774 anställdes emellertid Kjerrulf som kollega vid Malmö skola.
Hur han uppförde sig här, har Sjöström inte funnit några anteckningar om. Men anledningen till Kjerrulfs avsked var, att han ingett en, som det visade sig, obefogad anmälan mot biskop Celsius i Lund.

Predikant på Bjärsgård
Kjerrulf reste nu till Stockholm, där han levde ett komplett äventyrarliv. År 1784 hjälpte skalden Thorild honom att återvända till Skåne. Han prästvigdes och anställdes genast som huspredikant på Bjärsgård. Här stannade han i 4 år och man hör inget ofördelaktigt om honom.

Krigsbönen
År 1789 inträffade en historia, som medförde att Kjerrulf hastigt begav sig från Sverige.
Baron Gyllenstierna fick besök av en släkting, kammarherren Gustav Adolf Reuterholm. Den senare var som bekant mycket kritisk mot Gustav lll, och Kjerrulf som inte heller var förtjust i överheten, anammade Reuterholms ”lärdomar” med förtjusning.
Sverige var vid denna tidpunkt i krig med Ryssland, och prästerna skulle från prediksstolen uppläsa den av Kungen anbefallda krigsbönen. Det struntade Kjerrulf i, och fick stränga order om att uppläsa krigsbönen i kyrkan vid nästa söndag.
Det gjorde han också, men tillade att kungen brutit edsöre, vilket han dock inte fann underligt, ty den store skalden greve Creutz säger i sin ”Atis och Camilla” att ”för den en ed behövs, äro eder alltför svaga”.
När Konsistoriet i Lund fått besked om denna oerhörda ”förbrytelse” inkallades Kjerrulf för att avge förklaring. Kjerrulf vägrade att svara om han inte fick veta vem som angett honom. ”Han förföll i ord och åthävor uti de avskyvärdaste ytterligheter, som nogsamt utmärkte en tygellös bitterhet.” Utan att avvakta domen, som utan tvekan blivit allvarlig, rymde Kjerrulf ut ur landet och återkom aldrig.

Kritik mot Gustav III
Först slog han sig ner i Köpenhamn, men där gjorde han sig ganska snart omöjlig. Han skrev i tidningarna ovettiga artiklar om Gustav lll och kuriösa broschyrer där han prisade Ryssland.
Till slut såg sig den danska regeringen nödsakad att konfiskera en av broschyrerna, och Kjerrulf fick befallningen att omedelbart lämna Danmark.

“President Müller”
Han for nu till det av honom älskade Ryssland.
Vi finner honom 1790 i Novgorod, men nu som President Müller. Detta berättade de frigivna svenska officerarna, som suttit internerade som krigsfångar i Novgorod.
Några hade känt igen Kjerrulf, men ville inte avslöja honom, för hur det än var, så hade ”Presidenten” ett stort inflytande, och lyckades skaffa de svenska krigsfångarna betydande förmåner.
Så följer 20 år, som är helt dunkla i fråga om Kjerrulfs öden.

Häktad i Köpenhamn
År 1813 är han emellertid åter i Köpenhamn, men blir nästan genast häktad, anledningen oklar.
I en rapport från vår charge ́dáffaires i Köpenhamn heter det ”Det tycks som vore man het om öronen här för det man vågat sig på att lägga händerna på den ryska Kejsarinnans pensionär.
Greven, utrikesminister Bernstoff sade, att det vore bäst att låta sätta Kjerrulf på ett fartyg till Amerika för att undvika obehagligheter med det ryska hovet”.

Artikel i Times
Vart Kjerrulf begav sig efter frigivningen är oklart, och det dröjer många år innan hans namn åter dyker upp.
Det skedde först i slutet av 1834 i Times! Bland insändarna fanns en fråga, om den då utfärdade amnestin för svenska politiska förbrytare även gällde ”förre majoren och general- kvarterinspektören i hennes portugisiska majestäts, drottningen Donna Maria ll:s tjänst, friherre Carl von Kjerrulf”! Han hade, hette det ”landsförvisats från Sverige och fått sina gods konfiskerade för delaktighet i baron Reuterholms sammansvärjning”.

Svenska tidningar
En del svenska tidningar återgav vad som stått i Times, bl.a Skånska Correspondenten.
Den 5 jan. 1835 skriver denna tidning:”konfiskationen av friherrens gods kan man göra nöjaktigt reda för.
De bestod av en trasig prästkappa, den var kyrkans, handboken dito, en nära kommen hustru och två barn konfiskerade av nöden och undanryckte den av några välgörande innevånare i orten.
Att för allt detta indemnisera friherren vid hans återkomst är således icke svårt, och då han hunnit nära 80 års ålder, är det sannolikt att ingen med laglig persiquisitioner skall missunna en
utmärkt narr att dö på sin fädernejord.”

“Baronen”, “brigadgeneralen”
Carl Anders Kjerrulf återkom aldrig till Sverige. Han dog 27 januari 1835 i London.
I en tidning stod kort och  gott, att på en fattigasyl avlidit ”den  mycket ålderstigne svenske baronen  von Kjerrulf, vilken i sitt testamente kallade sig Carl von Kjerrulf, brigad- general”!

LITEN ORDLISTA :
Herrnhut- En tysk sekt grundad på 1700-talet.”De evangeliska bröderna.”
Edsören – De av Kungen med ed styrkta lagarna (t.ex. hemfrid-, kvinnofrid-, kyrkofrid-).
Indemnitet – Ansvarsfrihet.

Författat av: Sten Svensson
Källa: Tidningartikel från 1958, Ö Ljungby.
artikelförfattare Gösta Johnsson.

Denna artikel publicerades i Åsbo Släkt- och Folklivsforskares medlemstidning nr. 2004-01