Gustaf Söderbergs berättelse om resan till Amerika 1881 del2
Gustaf Söderberg med hustru Beda Berlin och
barnen Sidney, Thyra och Yngve
Resan till Northfield
Nästa dag blev vi satta på olika tåg i olika riktningar. Vårt mål var Northfield, Minnesota. Vi kom dit den fjärde maj, vilket var en tisdag.
Vi bodde på ett norskt hotell till lördagen då min morbror (Hans C Olson), som hade en farm cirka 16 km därifrån, kom och hämtade oss.
Det blev sent innan vi lämnade staden så det var mörkt när vi körde hem genom skogen. Några backar var så branta att vi fick stiga av och gå.
När vi kom hem möttes jag av min moster (Cecilia Pers- dotter) som jag inte hade sett sedan 1868 när de reste till Amerika. Hon var min mors yngsta syster.
Livet i Christdale
Den följande morgonen gick jag långt upp före någon annan och tog en lång promenad för att försöka hitta en sjö som jag hade hört talas om och som skulle vara i närheten, men jag gick i fel riktning.
Hur som helst hade jag en mycket intressant promenad och jag njöt mycket av den. Där var en liten flod där jag såg rester av en bäverdamm, men där var inga bävrar.
När jag kom tillbaka till gården kunde jag höra att de ropade mitt namn. De hade varit ute och letat efter mig i en timme. Eftersom det var söndag så åkte vi alla till kyrkan.
Detta var ett svenskt nybyggarsamhälle som hette ”Christdale”.
De hade en präst som kom dit var tredje vecka. De andra två söndagarna turades min morbror och andra bönder om att läsa från postillan eller någon annan bok. Kyrkan var en stor mötesplats och jag blev presenterad för alla.
Jag hade mycket att göra på farmen.
Min husbonde var alltid så snäll mot mig. De hade inga barn och jag märkte snart att deras liv tillsammans inte var så lyckligt trots att hon aldrig klagade för mig eller sa något om det. Hon var alldeles för bra för honom trots att jag inte tyckte illa om honom. Han var en mycket social kamrat som kunde göra vad som helst, men tyckte inte om att göra det som måste göras på farmen.
Vid ett tillfälle skulle de ha en ny organist i kyrkan. Då åkte han till staden och hyrde en orgel och tränade kontinuerligt i en vecka eller två. Han fick jobbet och var också en riktigt duktig violinspelare, så det hjälpte honom att lära sig spela orgel.
Jag hyrdes ut att arbeta för honom i sex månader för en lön av $18 i månaden. Min kamrat hyrdes ut till en annan bonde men han stannade bara där en vecka. Bonden, en snål och hårt arbetande skåning sa att han var för långsam.
Min kamrat reste tillbaka till Northfield och arbetade på järnvägen en tid. Efter det åkte han ner till sydstaterna så jag träffade inte honom igen på några år.
Minneapolis
På hösten åkte jag till Minneapolis där jag också hade en morbror.
Han var min mammas bror och var en möbelsnickare från Sverige. Han arbetade för Chicago-Milwaukee- järnvägen och hade arbetat där i många år, faktum var att han arbetade där tills han dog på en spårvagn på väg till jobbet en morgon.
Det var svårt att få något arbete så jag hade inget att göra den första månaden, men en vän till mig, August Paulson, arbetade i en möbelfabrik och han hjälpte mig att få ett arbete där också. Paulson och jag var inackorderade hos min morbror. Vi gick till kvällsskola tillsammans två kvällar i veckan. Det var en privat- skola eftersom de inte hade gratis lektioner på kvällarna.
De andra kvällarna stannade vi hemma och studerade och läste.
På söndagsmorgnarna brukade vi ta långa promenader längs Missis- sippifloden. Det var vackert där med de höga klipporna och bara en smal stig längs flodkanten.
Arbete på järnvägen
En vän till mig som hette Ernest Gustafson kom till Minneapolis på våren från Northfield. Han ville ta jobb som järnvägsarbetare och jag bestämde mig för att följa med honom.
De betalade $1.75 per dag och jag fick bara $1.25 i fabriken. Dessutom ville jag komma iväg från surret av sågarna, hyvlarna och hammarna som jag hörde hela dagen lång.
Vi åkte till St. Paul och där tog vi anställning för att åka till Pine City, ungefär 160 km norrut. Där höll de på att bygga en järnväg som skulle gå västerut till St. Cloud.
Vi kom dit mitt i natten, fann det enda hotellet som var där, sov ett par timmar, steg upp och trodde att vi skulle arbeta just där vi tog anställning.
De berättade inte för oss att vi hade cirka 60 km att gå innan vi kom fram till arbetsplatsen.
Vi hade en järnvägsman och solen som kompass. Efter frukosten gav vi oss iväg. Efter det att vi hade gått några kilometer mötte vi en man som sa att han också var på väg dit men han var tvungen att vända på grund av en flod utan någon bro.
Vi gick tillbaka och efter det att vi hade gått längs floden ett tag, kom vi till en plats där ett fallet träd hade blivit en naturlig bro. När vi hade kommit över floden var där ingen väg eller stig men vi gav oss rakt ut i den vilda skogen.
Vi visste i vilken riktning vi borde gå och med hjälp av solen kunde vi se det när skogen inte var så tät och vandringen var inte så illa.
Indianer
På förmiddagen såg vi indianer vid flera tillfällen och på ett ställe en indiansk hydda (wigwam). Hela tiden hade jag i tankarna indianerna som jag hade läst om som pojke, hur de gav sig ut för att skalpera vita, så naturligtvis höll vi oss på avstånd. De verkade också vara lika blyga för oss som vi var för dem.
Vi gick och gick och tänkte hela tiden att vi kommer snart till någon plats där det finns några tecken på civilisation. Vi hade inte fått något att äta sedan vi lämnade Pine City tidigt på morgonen och vi blev hemskt hungriga.
Bild: Meigs County Tourism
Ungefär klockan fyra kom vi till en väg och den följde vi till vi kom till bondes timmerkoja. Han var tysk och hade en fru och två flickor ungefär åtta och tio år gamla och alla talade dålig engelska. Vi bad om något att äta och snart fick vi kaffe, bröd och sirap. Det var enkelt men vi tyckte att det smakade bra. Den lurige tysken tog 25 cents betalt av oss var och vi betalade honom. Vi tyckte synd om den som hade sin gård i en sådan gudsförgäten plats. Vi frågade om vi fick stanna över natten men han sa nej.
Apropå det så hade alla träskor. Han försökte berätta för oss om en plats längre upp på vägen där vi kunde stanna så vi fick hänga på oss våra ryggsäckar igen och ge oss iväg. Vi mådde hur som helst bättre efter det att vi hade fått något att äta och nu hade vi en väg att gå på.
På kvällen kom vi till en stad på landet som hette Brunswick. Det fanns bara fyra eller fem hus där och ingen järnväg. Vi stannade där över natten.
På morgonen fick vi reda på att vi hade cirka 20 km kvar att gå. Vi hade inte kommit så mycket i fel riktning som jag hade trott att vi skulle vara eftersom vi hade gått genom rena vildmarken dagen innan. Vi kom fram till platsen och träffade en man som hette Mr Libman och som vi skulle jobba för.
Vi visade honom våra papper, han läste dem och sen tittade han på oss och sa att det var mycket hårt arbete och att vi var för unga så han hade ingen användning för oss men sa att vi kunde stanna i lägret över natten.
Jag var bara tjugoett år och Ernest var nitton. Detta var en lördags-morgon och på söndagsmorgonen träffade vi Mr. Libman igen. Han var lite trevligare då och det lät bra för oss när han sa: ” Nå pojkar, jag ska berätta för er vad jag ska göra med er. Jag ska ge er lite stationsarbete, kontrakt och ni får vad ni tjänar.” Han tog oss med ungefär en kilometer från lägret och visade oss de fyra stationerna han tänkte ge oss.
120 meter, det var en ganska stor fyllning 4,5 meter i mitten och gradvis lägre i ändarna. Vi skulle få 13 cents per kubikmeter. Vad det var visste vi inte men det lärde vi oss snart. Han sa att om vi arbetade hårt kunde vi klara det på tre månader.
Han visade oss hur man tar itu med det till att början med, hur man sätter upp käppar i mitten av tippen. Han gav oss också en rekvisition till bolagets affär där vi kunde köpa allt vi behövde, som overaller, skor, m.m. och också hackor, skyfflar och skottkärror som vi måste förse oss med själva.
Vi fick allt på kredit så vi tänkte inte så mycket på det. Det fanns många män som arbetade här, men eftersom det var söndag så arbetade ingen.
Vi gick till affären och fick våra verktyg så att vi skulle vara klara att börja direkt på måndagsmorgonen. Det måste ha varit ungefär hundra personer eller fler där och nästan alla var svenskar.
En del hade stora kontrakt och gjorde så mycket som åtta till tio dollars per dag. Några mycket hårt arbetande män var från norra delarna av Sverige och de flesta av dem var mycket trevliga och sparade sina pengar, tänkte och talade om att åka tillbaka till Sverige om några år.
Andra arbetade hårt och sparade och sen åkte de ner till St. Paul eller Minneapolis eller Stillwater där saloonägarna fick deras pengar till den sista dollarn. De tog jobb igen i skogen eller på järnvägen och arbetade och sparade igen till saloonägarna.
Det var kanske fascinerande men det fördärvade mången ung man som kommit från det gamla landet.
Arbetet börjar
Måndagsmorgonen började vi så snart vi hade ätit frukost och vi arbetade verkligen hårt. Det var en fin dag, vi var alldeles ensamma utan någon bas i närheten så vi hade en bra utsikt åt alla håll. Ibland såg vi ett rådjur på avstånd. Varje dag såg vi indianer. Ibland stannade de och såg på oss. Det fanns ett indianläger bara ett par kilometer från vårt läger och vi kunde höra trummorna från vårt tält.
En gång gick vi över dit när det hade någon sorts festlighet. Männen var alla inuti tältet och slog på trummor, dansade och gav upp indianskrik.
Indiankvinnorna fick inte lov att vara inuti men kikade genom sitt tält till det gamla tältet för att se föreställningen där inne.
Flottning
Vårt läger var precis intill en stor flod, Snake River. På våren såg vi tusentals stockar som flöt nerför floden.
En gång var där ett stort timmer- bröte precis utanför vårt läger. Stockarna stod på ända kors och tvärs åt alla håll.
Flottarna arbetade två eller tre dagar innan de fick lös och iväg dem igen. En söndag tittade vi på dem hela dagen och det var mycket intressant att se en man som arbetade, gick och hoppade från en stock till en annan. Jag beundrade dem och jag önskade att jag kunde göra likadant och jag övade faktiskt på kvällarna så att jag blev ganska bra på det själv.
Det arbetet gjordes mest av indianer och halvblod. De bodde i en husbåt och började längre norrut där timret höggs ner under vintern och släpades ut på flodens is tills våren bröt upp isen och strömmen tog den ena stocken efter den andra flytande ner till sågarna i Minneapolis eller Stillwater.
Männen i husbåten såg efter att ingen av stockarna gömde sig i hörnen eller krökarna utan att alla kom ända ner. Deras svåraste arbete var när stockarna fastnade i varandra. Jag såg detta bara denna och en gång till, precis norr om Minneapolis flera år senare. Det var en mycket stor hög och nästan alla i Minneapolis kom dit för att se den.
Vårt arbete fortskred bra, det var åtminstone vad Mr Libman sa till oss. Han ville uppmuntra oss. Vi arbetade hårt mellan måltiderna.
Vi fick gott om mat, inte så stora variationer men bröd, potatis och bönor och kaffe men ingen grädde. Vår servis bestod av tennkoppar och tenntallrikar, vår matsal var ett stort tält med långa bord och bänkar.
Kockarna och servitörerna var alla män, där fanns inte en enda kvinna på området.
Söndagar
På söndagar var det ingen som arbetade.
Där fanns ingen kyrka vi kunde gå i eller några grannar vi kunde besöka. Ibland kunde vi fiska lite i floden, men den mesta tiden satt vi utanför lägret och berättade historier och sjöng sånger.
En man hade ett munspel, en annan en flöjt som vi alla gillade. Han hade en plats på en stubbe som var reserverad för honom och vi gillade alla att höra honom spela.
De där trevliga sommarkvällarna vi brukade sitta runt omkring där och melodierna ekade tillbaka från avlägsna kullar i avsaknad av bättre konserter.
Det var hur som helst romantiskt.
När vi hade arbetat ungefär en månad fick vi en uppskattning av hur många kubikmeter vi hade fyllt i, och i enlighet med den skulle vi ha tjänat ungefär $ 3 per person och dag och vi var mycket nöjda.
Brev från Minneapolis
När vi hade varit där ungefär två månader fick jag ett brev från Minneapolis där det stod att min syster, kusin, farbror och faster kom från Sverige, så jag vill ge mig iväg. Det skulle ta oss två eller tre veckor till att slutföra vårt jobb så jag sålde min andel till en av mina arbetskamrater, den lille.
Han betalade mig i enlighet med bedömningen och efter det att jag hade betalt login och även vad jag hade köpt i affären var jag klar för att åka tillbaka till Minneapolis.
Vägen tillbaka
Nu kom stunden då jag var tvungen att gå den långa vägen tillbaka till Pine City igen. Jag skulle ha gett mig i väg själv men som tur var så skulle en annan man också ge sig av till Minneapolis.
Vi var båda glada över att få sällskap. Han var en man i ungefär 45-års åldern och hade varit förman för ett gäng arbetare en lång tid och sparat upp en hel del pengar.
Han berättade för mig att han hade ungefär $400 i sin ficka. Denna gången hittade vi rätt väg att gå, så vi hade åtminstone små vägar och stigar att följa.
Vi avsåg att göra det på en dag så vi startade tidigt på morgonen, precis i gryningen. Vi hade också lunch med oss, så vi var väl förberedda.
När det hade blivit förmiddag såg vi två män som följde efter oss på avstånd. Det hade varit kraftigt regn och på ett ställe kom vi till en flod och strömmen hade tagit med sig bron.
Där var två indianer som tog oss över i sin kanot för 50 cents och sen åkte de tillbaka för att ta över de två männen som hade följt efter oss, och för ett par timmar följde de efter oss på avstånd. Vi visste inte vad vi skulle tro om dem. Min följeslagare var räddare än jag. Han hade en laddad revolver och sa att om de ville råna oss skulle han skjuta dem.
På eftermiddagen såg vi att de svängde i en annan riktning och vi kände oss mycket lättade. De var mest troligt män som hade arbetat i skogarna och var på väg tillbaka.
Vi kom till Pine City ungefär klockan nio på kvällen. Det var en lång tur, den längsta sträcka jag någonsin har gått på en dag. Efter att ha bott på hotell över natten tog vi tåget nästa dag till Minneapolis.
Jag begav mig genast till min mosters hus där jag brukade bo. Jag hade en ny kostym som jag precis hade köpt innan jag reste i våras. Jag gick till barberaren, tog ett bad och fick allt tvättat, tog på nya underkläder och skjorta.
Jag kände mig som en ny människa helt uppklädd, och nu var jag angelägen om att träffa min syster och de andra som hade kommit två dagar före mig.
Det var så klart ett glatt möte, och vi hade så mycket att prata om.
Kopia av original skrivet av Gustaf Soderberg i hans hem 1262 Elmdale Avenue, Chicago, Illinois under hans sista levnadsår, 1935. Översatt av Lena Ringbrant Ekelund
Författat av: Lena Ringbrant Ekelund
Denna artikel publicerades i Åsbo Släkt- och Folklivsforskares medlemstidning nr. 2004-01