Elsa Andersson – Sveriges första aviatris
Elsa Andersson
Foto från gravstenen
Flyget firar 100 år i år och Sveriges första kvinnliga flygare var Elsa Andersson från Strövelstorp. Hon föddes 1897-04- 27 på Petersgård som numera kallas Sandåkra gård. Den ligger inte långt från rondellen vid Erikslund.
Hennes far hette Edvard Andersson och hennes mor, som hette Alma, dog när Elsa bara var sex år gammal.
1913 såg Elsa en flyguppvisning i Åstorp av Enoch Thulin. 1915 startade han Thulins flygskola på Ljungbyhed. Där blev Elsa elev sommaren 1919. Elevavgiften var 2000 kr och dessutom
fick eleven deponera en lika stor summför att bekosta eventuella skador.
Elsas far var också mycket intresserad av flygning och stödde och uppmuntrade sin dotter. Det var säkert han som bekostade utbildningen för det var en stor summa på den tiden.
Flygskolans ägare omkom samma år och utbildningen avbröts men den 30 juni 1920 fick Elsa sitt flygcertifikat.
Under året fick hon även prövningsbevis för automobil av besiktningsman Egon Hönig i Klippan.
Året efter åkte hon till Tyskland för fallskärmsutbildning. Hon tränade på marken, men gjorde troligtvis inget riktigt hopp.
Elsa kom tillbaka till Sverige och den 2 okt 1921 gjorde hon sitt första hopp vid en flyguppvisning i Näsby utanför Kristianstad. Hon hoppade från 700 m höjd och allt gick bra även om hon landade i Araslövssjön.
Elsas andra hopp skedde en vecka senare på Berga övningsfält, Helsingborg. Det blev ett perfekt hopp, men Elsa vrickade foten när hon landade. När foten var bra åkte hon till Örebro för att bli uppvisningsflygare och fallskärmshoppare vid Örebro flygkompani och där gjorde hon sitt tredje och sista hopp.
Det var söndagen den 22 jan 1922 på sjön Alsen nära Askersund. Det var fullt av folk och Elsa var på gott humör.
Det var inte samma flygplan som tidigare och därför fick hon stå på ett annat ställe framför piloten. När hon hoppade fick hon utdragslinan under den ena armen och då gick bryttrådarna av felaktigt. Skärmen löste inte ut utan Elsa störtade. Hon blev bara 24 år.
Hennes grav finns på Strövelstorps kyrkogård (se bild nedan).
Foto: Sten Svensson
Här följer en artikel av Elsa ur tidningen ”Flygning” augusti 1920
VÅR FÖRSTA KVINNLIGA FLYGARE SKILDRAR SINA INTRYCK
”FLYGNING, VILKEN HÄRLIG SPORT! – INTE ALLS SÅ SVÅR ELLER FARLIG
SOM MAN VANLIGEN FÖRESTÄLLER SIG.”
Troligen Enoch Thulin på Åstorps uppvisningen.
Bild lånad av Vera Bülow
Var och en som varit nog lycklig att få följa med på en tur upp bland molnen, vet hur härlig och uppfriskande en sådan färd i själva verket är, och de som ännu inte haft tillfälle därtill äro, enligt min mening, att beklaga.
Själv har jag alltid varit livligt intresserad av flygning. Att få flyga har varit min högsta önskan ända sedan jag, på en utställning i Åstorp år 1913, fick se doktor E. Thulin giva en flyguppvisning.
Den gången kunde jag dock ej få följa med som passagerare enär maskin blott var ensitsig och således ej avsedd för passagerareflygning och om man nu jämför den lilla Nordstjärnan med en av de stora moderna flygmaskinerna tycker man att det är underligt att den kunde flygas alls. Först i fjol voro alla svårigheter övervunna, och jag fick lov att resa till Thulins flygskola, för att lära mig konsten.
Att börja med var det en del härliga turer på dubbelkommando, sen var det att själv försöka, till en början att rulla raklinjer på marken, vilket, efter ett par kroklinjer, också lyckades. Sanningen att säga var det inte alls så svårt som jag föreställt mig, men, tänkte jag, det blir nog svårare när man skall börja flyga.
Äntligen en vacker dag fick jag lov att lyfta, flyga, på egen hand. Efter att ha lämnat marken var min första tanke: ”Å, så enkelt”, och jag lyckades verkligen att klara landningarna de tre första gångerna, men vid fjärde försöket hade jag mitt första och hittills enda missöde enär maskinen vid landningen sjönk igenom ett par meter, varvid propeller och landningsstället
något splittrades.
Elsa färdig för en flygtur.
Foto från Flygvapenmuseum, Linköping
Av skadan blir man vis, säger ordspråket, och jag lyckades under min utbildningstid slippa undan med detta, ganska lindriga haveri.
Under vintern stängdes skolan och först fram på våren fingo vi åter fortsätta med vår flygutbildning men på grund av den regniga och stormiga väderleken blev det efterlängtade certifikatet verklighet först nu i sommar.
Ju längre man kom i flygning ju mera intressant och trevligt blev det och flygning är inte alls så svårt eller farligt, som man vanligen föreställer sig innan man försökt.
Under min utbildningstid hade jag nöjet få medfölja som passagerare, i en direktör Ranft tillhörig maskin, från
Ljungbyhed till Göteborg och då hela färden företogs på en höjd av tretusen meter hade vi den härligaste utsikt man gärna kan önska sig över södra Sverge och ett gott stycke av Danmark dessutom.
Efter en sådan långtur vet man att fullt uppskatta flygmaskinen som kommunikationsmedel, isynnerhet om man nyss företagit en längre järnvägsresa med de nuvarande dåliga tågförbindelserna.
Och det är att hoppas att det allmänna misstroendet mot flygmaskinen skall ge vika, samt att den, i en icke allt för avlägsen framtid, skall få en ännu större och allmännare utbredning och användning än vad hittills varit fallet.
Elsa Andersson.
Författat av: Lena Ringbrant Ekelund
Källa: Häfte av May-Stina Åkesson
(1995)
Denna artikel publicerades i Åsbo Släkt- och Folklivsforskares medlemstidning nr. 2003-2