Jag ska försöka reda ut begreppen för vad som gäller våra jordbruksreformer
genom tiderna, det vill säga skiftesreformerna.
Redan före den tiden när landskapslagarna gällde fanns det en uppdelning av marken.
De äldsta skiftesformerna som vi känner till är fornskifte, hammarskifte och bolskifte.
I 1734 års lag och de medeltida lagarna reglerades skiftesverksamheten genom bestämmelser om solskifte.
Ibland benämnda som tegskifte.
Vid mitten av 1700-talet började man ifrågasätta lämpligheten i den medeltida skiftesindelningen.
Genom lagar om skiften såsom storskifte 1749, enskifte 1803 och laga skifte 1827, försökte man ändra den gamla ägosplittringen och rationalisera och effektivera jordbruket.
Hammarskifte
Hammarskifte, är en term som förekommer i några av de medeltida landskapslagarnas byggningabalkar (Upplandslagen, Västmannalagen och Södermannalagen).
Man tror att lagen syftar på ett skifte som föregått de medeltida, regelbundna tegskiftesformerna (t.ex. solskifte).
Solskifte
Solskifte var ett medeltida system för fördelning av mark i ett skifteslag.
Solskifte innebar utläggning av en bytomt, i vilken rektangulära gårdstomter lades ut till enkel eller dubbel radby.
Bredden på gårdstomten bestämdes av gårdens storlek eller andel i byn, fastställd genom taxering och uttryckt i ett byamål.
Solskifte har fått sitt namn efter den ordningsprincip som gällde vid tegarnas utläggning: var gård fick sin teg i samma relativa läge som gårdstomten i byn, så att den gård vars tomt låg längst i söder eller öster på bytomten också fick sina tegar i söder och öster i varje teglag.
Solskifte avsåg både redan odlad mark samt nydelning av tidigare samfälld mark för åker och äng. Från Magnus Erikssons landslag 1350 var solskiftet den lagliga skiftesreformen i Sverige, men det kom i praktiken aldrig att genomföras utanför de ursprungliga provinserna.
Solskiftets ordningsprinciper tillämpades dock ännu på 1700-talet vid storskifte.
Bolskifte
Bolskifte var även detta ett medeltida system, ett slags systematiskt tegskifte.
Byns åker delades vanligtvis i långsmala ägotegar i s.k. ägoblandning.
Vid bolskifte tilldelades de i skifteslaget ingående bolen normalt lika breda tegar.
Varje bolteg kunde i sin tur innehålla flera gårdstegar, som då oftast låg ordnade i solskifte.
Tegskifte
Tegskifte är en sammanfattande benämning på de olika gamla formerna för uppdelning – som i regel var i smala remsor, tegar – av åker och äng mellan de olika gårdarna i byarnas gemensamma gränser
Tegarna låg i ägoblandning, dvs. de låg mer eller mindre systematiskt blandade och brukades individuellt av sina ägare i en för byalaget gemensam årsrytm.
Solskiftet var en systematisk form av tegskifte. Tegskiftet, som var gängse före reformerna på 1700- och 1800-talet, gav gårdarna del i byns alla olika markslag och jordmåner.
Först med enskiftet och laga skiftet vägdes vid jordskifte jordens bördighet mot ytans storlek.
Storskifte
Storskifte är en från bl.a. England inspirerad jorddelningsreform som syftade till förbättring av jordbruket genom upplösning av byarna med deras ägoblandning.
Förslag till en reform lades fram av Jacob Faggot i en rapport till Vetenskapsakademien 1741.
Reformen inleddes försiktigt av riksdagen i lantmäteristadgan 1749, senare i förordning från 1757, då skiftesvitsord infördes (dvs. skifte skulle genomföras om en markägare i byn begärde detta).
I realiteten kom storskifte endast att medföra en omskiftning av åker och äng till färre, större tegar. Målet som uppsattes 1762 – högst fyra skiften i åker och lika många i äng per gård – nåddes inte alltid ens vid förnyade storskiften.
Från 1783 kunde enskild gård begära fullständig separation och utflyttning från byn, ett förebud till enskiftet 1803.
Sådan utskiftning föregicks av ägogradering, med vägning av yta mot jordens godhet.
Enskifte
Enskifte är det skiftessystem som för jord som började genomföras i Sverige i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet.
Man försökte sammanföra varje gårds jordegendomar till en enda stor enhet.
Redan vid mitten av 1700-talet hade man genom storskifte försökt att rationalisera skiftesindelningen i Sverige.
Tanken var då att varje jordägare skulle få sina ägor sammanlagda till så få och stora skiften som möjligt.
Enskiftet var en vidareutveckling av storskiftet. Redan i slutet av 1700-talet hade Rutger Macklean på Svaneholms slott i Skåne, inspirerad av de skiftesreformer som genomförts i England och Danmark, beslutat och trots hårt motstånd från bönderna även genomfört storskiftet på sitt gods.
Enligt regeln: en bondgård på varje skifte, medförde enskiftet att de gamla byarna blev uppsplittrade.
Bönderna fick i många fall bygga nya gårdar inom de nya skiftenas gränser.
Då skiftesreformen visade att produktiviteten, och därmed lönsamheten på längre sikt ökade, trots att den gamla bygemenskapen splittrades, utfärdades 1803 en förordning om enskiftets genomförande i hela Skåne, i Skaraborgs län 1804 och i hela riket 1807, med undantag för Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län samt Finland.
Då storskifte och enskifte praktiserades parallellt i landet uppstod svårigheter att konsekvent genomföra enskiftesreformen, vilket så småningom framtvingade en ny skiftesförordning.
År 1827 utfärdades en stadga om laga skifte.
Skiftesverksamheten under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet främjades av den då aktuella fysiokratiska skolan som betonade vikten av ett produktivt jordbruk.
Enskiftet minskade avstånden gård-mark radikalt och gjorde den enskilde brukaren oberoende av övriga byamän samtidigt som det utlämnade honom till den egna förmågan.
Med enskifte upphörde äldre odlingssystem, och man började odla även foderväxter.
Med utflyttade gårdar och reducerade byar, nya fastighetsgränser och omlagt lokalt vägnät samt uppodling av ängs- och betesmark bidrog enskiftet inom ett par decennier till en genomgripande förändring av landskapsbilden, särskilt i Skånes slättbygder.
För senare modernisering med täckdikning, mekanisering etc. blev enskiftet en viktig förutsättning.
Laga skifte
Laga skifte var benämningen på det skiftessystem för jord som infördes genom 1827 års skiftesstadga.
Målsättningen var i viss mån densamma som hade varit gällande för enskiftesreformen att man ville lägga samman jordägarnas ägor i så få skiften som möjligt.
Varje delägare i en by kunde enligt 1827 års skiftesstadga påfordra skifte, och skifte kunde företas av jord som hörde till by eller hemman vari två eller flera ägde del.
I princip skulle skiftet omfatta all mark. Vid skiftesförrättningen skulle en ägogradering äga rum för att åstadkomma en rättvis fördelning av jorden.
Man delade in jorden i små rutor, värderingslotter, som sedan åsattes ett visst värde i förhållande till jordens beskaffenhet.
Den jordägare som vid skiftesförrättningen tilldelades sämre jord kunde kompenseras genom att få en större areal.
Tvistemål rörande skiftena skulle i första instans handläggas av en nyinrättad domstol, ägodelningsrätten, och i andra och sista instans av Högsta domstolen.
Utflyttningstvånget, dvs. böndernas skyldighet att flytta ut från byarna och bosätta sig på de nya skiftena, som införts med enskiftet, skulle enligt 1827 års stadga bestå.
En del ändringar vidtogs under årens lopp i 1827 års skiftesstadga och en ny skiftesstadga utfärdades 1866 förblev principerna från 1827 års stadga gällande till 1928.
Resultatet av denna skiftesreform blev att laga skifte genomfördes i så gott som hela landet.
Den 1 januari 1928 ersattes 1866 års skiftesstadga av 1926 års jorddelningslag.
I denna lag skilde man mellan tre olika slag av fastighetsbildningsinstitut på landet: laga skifte, avstyckning och andra lantmäteriförrättningar.
I begreppet laga skifte ingick även hemmansklyvning, ägoutbyte och utbrytning av servitut.
Enligt 1926 års jorddelningslag ägde inte blott hemmansdelägare utan även vissa innehavare av avsöndrade lägenheter påyrka skifte.
Ett laga skifte skulle enligt den nya lagen avse ett skifteslag.
Till de primära skifteslagen räknades by och hemman och till de sekundära avsöndringar, avstyckningar och samfälligheter.
Gradering av jord skulle i huvudsak ske enligt tidigare gällande regler.
Rättegång rörande skifte skulle som förut äga rum vid ägodelningsrätt.
År 1970 ersattes 1926 års jorddelningslag av fastighetsbildningslagen, som trädde i kraft 1 januari 1972.
Med den lagen avskaffades begreppet laga skifte i svensk fastighetsrätt.
Källa: Nationalencyklopedin
Författat av: Fredric Nilsson