USA – I svenska utvandrarnas spår
Är detta Hjördis ff:s bror Andrew A. Anderson
död 1934? Gravsten på kyrkogården i Lookridge
Under 14 dagar i oktober 2004 var jag och min man Bo med på en fantastisk resa till USA.
Researrangör var BuxTours med reseledare Erika von Buxhoeveden och tillkom på initiativ av LRF-seniorerna.
Vi var 30 deltagare, alla med lantbruksanknytning.
Eftersom vi besökte svenskbygderna, berättar jag lite om det som kan vara intressant för en släktforskare.
Jag har själv inte haft några kontakter med släktingar i USA.
Vi landade i Chicago, Illinois, i strålande väder och efter alla fingeravtryck och ögonfoton, kunde vi stiga ombord på den buss som skulle ta oss runt totalt 416 mil.
Förutom sightseeing i stan bland alla skyskraporna blev det besök på spannmålsbörsen samt guldoch silverbörsen.
Vi letade även upp en adress där en av resenärernas farbror i början av 1900-talet hade bott medan han jobbade som byggnadsarbetare i Chicago.
I ”Down Town” finns två höghus formade som majskolvar.
Här kunde man leva nästan hela sitt liv utan att gå utomhus.
Förutom garage och bostäder fanns här skolor, sjukhus, arbetsplatser etc.
I Chicago gjorde vi också besök på svensk-amerikanska muséet i närheten av Andersonville.
Muséet hade invigs 1976 av svenske kungen och allt här var donationer.
Här var samlat mycket om den svenska utvandringen.
År 1893 kostade en enkel biljett till USA 175 kr.
Det var inte mycket man kunde ta med sig, men en stor bibel gjorde man alltid plats till (i deras arkiv fanns massor av svenska biblar).
Resenärerna fick själva ta med sig mat för resan, endast vatten och el höll rederiet Är detta Hjördis ff:s bror Andrew A.
Anderson död 1934? Gravsten på kyrkogården i Lookridge dem med.
På en tegelvägg fanns små skyltar med namn på emigranter från Sverige.
Man kunde här hedra en anhörig med att för 50 $ köpa en skylt och sätta upp.
Enl.tillhörande lista fanns här även en dam, Petronella Person Ekman, som 1887 emigrerat från Ankarlöv i Klippan.
Vi lämnar Chicago och åker västerut genom det så kallade majsoch Caterpillerbältet mot Bishop Hill.
Vägarna på prärien är otroligt raka, ser ut att vara ditritade med linjal.
Utefter motorvägarna finns skyltar med ”Adopt a Highway” – adoptera en motorväg.
Det innebär att organisationer, företag eller privatpersoner kan ta på sig ansvaret att hålla rent en viss sträcka av motorvägen.
En gång var 14:e dag städas väg-kanterna, enda ersättningen är äran att ha sitt namn på skylten!
I Bishop Hill väntade en mottagningskommitté och efter en kort genomgång av byns historia i huvudbyggnaden Staple House, blev vi guidade bland de historiska byggnaderna.
Vi fick även ta del av konstnären Olof Kranz målningar från immigranternas första tid.
Grundare Åsbo släktblad 2005:1 sid 5 till B H var
Erik Jansson, en fanatisk, religiös man som kom hit med en grupp från Biskopskulla i Uppland.
Han styrde sin församling med järnhand och blev med tiden illa omtyckt.
Han var född 1808, var efterlyst i Sverige då han som 37-åring lämnade hemlandet och enl. en minnessten mördades han 1850.
Han tycks ha varit en ledarbegåvning med nästan hypnotisk makt.
Idag bor 125 personer permanent i Bishop Hill.
Det sköts som en sorts hembygdsby och har ett stort välbevarat arkiv, som vi dock inte hann ta del av.
Bishop Hill utnämndes till ett av staten Illinois historiska objekt för några år sedan.
Nästa stopp gör vi i Andover och Jenny Linds Minneskapell.
Jenny Lind var populär i USA, turnerade mycket här och hade skänkt mycket pengar.
Vi kör söderut mot Mount Pleasant, kör över Mississippi och kommer in i Iowa.
Vi kommer att passera Mississippi flera gånger, lika mäktig var gång.
Nästa intressanta stopp gör vi i Lookridge och den lilla ”New Sweden Church”, en gammal svensk kyrka som nyligen blivit utsedd till statshistoriskt
intressant minnesmärke.
Där väntade en grupp svenskamerikaner på oss för att visa oss kyrkan och berätta om den.
Utanför kyrkan finns en kyrkogård med mängder (bara?) av svenska namn.
Våra värdar ville gärna höra sånger på svenska och delade ut notblad till ”En gång vi seglar i hamn”.
En av damerna spelade piano och vi stämde in för kung och fosterland.
Första gången jag sjungit denna i en kyrka, men det hördes bra! Vi fortsatte sedan med ”Tryggare kan” och ”Härlig är jorden”.
Vilken stämning! Ett för mig fantastiskt besök där vi även fick lyssna till kyrkklockan.
Kort men intensivt besök, liksom de flesta.
Färden gick sedan vidare till Swedesburg, där så gott som varje svenskättling i området slöt upp för att bjuda oss på ”Potluck supper”, knytkalas med mycket gott.
Många av svensk-amerikanerna vi träffade, letade gärna upp sina ansedlar och berättade mycket entusiastiskt sin släkts historia.
Det var mycket viktigt för de äldre, de yngre var precis som här inte lika intresserade än.
Många hade också varit över i Sverige, men en man som några i gruppen träffade, sade sig aldrig ens ha funderat på att fara över till faderns hemland.
”Pappa sa att det var en rent helvete i Sverige, och man reser inte till ett helvete”.
Vi spred ut oss så gott vi kunde eftersom många ville prata med oss.
Vi blev överrösta med frågor om
Sverige och kände oss som kungligheter.
Själv försökte jag på knagglig engelska förklara att vi använder plast vid ensileringen för en farbror, som nog tyvärr inte blev klokare.
Efter besök på en grisfarm rullar bussen vidare mot Kalona där det bor 150 amishfamiljer.
Amish har en speciell livsinställning, tar avstånd från det moderna livet med t ex elektriskt ljus, telefon, TV, bilar, gummihjul på redskap.
Här bor också många menoiter, en något moderatare grupp religiösa fanatiker.
Märkligt folk tyckte vi nog.
Amish tar ej emot barnbidrag från staten, ej heller bidrag till sina skolor.
Vi passerade en skola där barnen i sina gammalmodiga kläder var ute på gården och lekte.
Lunch åt vi hos en amishkvinna, som då hon blev änka fick tillåtelse att försörja sig genom att servera lunch till turister.
Hon tillhörde den liberalare grenen av Amish, de som tillåter både el, bil och fotografering, vilket annars inte var tillåtet.
Nästa dag kör vi längs Mississippi och njuter av otroligt fina höstfärger, speciellt röda lönner.
Vi kör via Wisconsin mot Minnesota, passerar Stockholm där vi äter lunch.
Lördagen den 9 oktober åker vi rundresa i Chisago County norr om Minneapolis.
Överallt möttes vi av vänliga äldre svenskättlingar som försöker prata svenska med oss.
Första stoppet är Scandinavia där vi blev guidade runt på en underbar, gammaldags svenska.
Nästa stopp är Chisago Lake där vi besöker Karl Oskars hus i Nya Duvemåla och den äldsta invandrarkyrkogården i
Minnesota.
Nya Duvemåla
Vi träffar här bl a en imponerande farbror som var 93 år och pratade felfri småländska.
Hans ff far emigrerade hit från Linneryd, då tog resan 5 ̊ månad.
Vilhelm Moberg kom hit 1948 och utsåg detta hus som modell för Karl Oskars och Kristinas hus.
Hit till Chisago kom 100 personer från
Hassela, 16 av dem bosatte sig här.
Moberg läste deras dagböcker (fanns i kyrkan här) och med dessa som ursprung skrev han sina böcker.
Nästa by var Lindstrom.
Vi besökte bl a Chisago Lake kyrkan (evangelisk luthersk) i Center City, utanför fanns en minnessten gjord av skånska granit till minne av 150-årsjubiléet.
Center City är den äldsta staden som hela tiden varit bebodd av svenskättlingar i Minnesota.
Calle Carlsson
I det fina höstvädret kom vi sen till
Taylor Falls där vi gick ner till Cross River.
Hit kom många av de första emigranterna ca 1850 upp längs floden och gick iland här.
Nästa stopp blev på
Calle Carlssons mjölkgård.
Han pratade bra svenska, hans mormor hade utvandrat från Hjorthålan i Blekinge och hans morfar från Småland.
Vi hann också med fotografering av statyer, Karl Oskar och Kristina förstås men även av Vilhelm Moberg med sin cykel.
Moberg hade i slutet av 1940-talet väckt mycket uppseende när han på en gammal cykel tog sig runt i trakten för att intervjua gamla invandrare om deras första tid i det nya landet.
En medelålders nykter man cyklade inte, var det allmänna omdömet om denne stollige svensk.
Minneapolis och St Paul får besök härnäst, Mississippi delar nästan de båda tvillingstäderna.
Det finns nu 11 indianreservat i staten Minnesota, fem av dem bebos av Dakotaindianer.
Efter rundtur i städerna kom vi till svenskamerikanska institutet där vi fick en givande guidning av svenskättlingen Carl Boberg.
Institutet var inrymt i den svenskättade mångmiljonären Sven
Turnblads magnifika 33-rumsvilla.
Turnblad hade tjänat sina många miljoner som tidningsägare och donerade huset till svenskamerikanska institutet.
Här träffade vi också en släktforskare med rötter i Trolle Ljungby som fått hjälp med forskningen av Gertrud Rietz, som också var med på resan.
De lokala släktforskarföreningarna höll sina möten här.
Som överallt annars hade många svenskamerikaner infunnit sig, knackade oss försynt på axeln och undrade om vi var ”from Sweden”.
De ville gärna berätta om sina faroch morföräldrar som emigrerat en gång.
En av dessa sa t ex ”Du är svensk, men jag känner mig ännu mer som en svensk”.
Många rörande möten, synd bara att engelskan inte var bättre.
Efter besök på Mill City Museum blev det tid för
promenad i Minneapolis Downtown.
Det finns t.ex.otroligt fint dekorerade brunnslock här.
Nästa dag var en nationell helgdag, Columbusdagen.
Varje delstat bestämmer själv om nationella helgdagar ska vara lediga dagar eller ej.
Första stoppet idag var Gustavus Adolfus College, ett svensk-amerikanskt college med porträtt av Gustav II Adolf i entrén.
Här skulle vi träffa Anders Björling, men han hade fått förhinder.
Varje år brukar 12-18 studenter från Sverige komma hit.
Varje år träffas här nobelpriskommittén för att bestämma vem som ska få nobelpriset.
Vi körde dock vidare till New Ulm, den största tyskdominerade staden i området.
Här fanns ett klockspel med 37 klockor tillverkade i Holland med figurer som visade New
Ulms historia, donerat av en tysk rik änka.
Nästa stopp var ett lantbruksbesök och blev för mig personligen resans höjdpunkt.
Vi skulle till Lars
Johanssons gård i Marshall.
Lars visade sig vara en släkting till mig, hans farmor Sofia var kusin med både min mormor och morfar.
Hjördis och hennes amerikanske släkting Lars Johansson
Vi härstammar båda från skatterusthållshemmanet Mala nr 1 och Ola Svensson och Sissa Jönsdotter.
Lars härstammar från sonen Sven, jag själv från döttrarna Johanna och
Tyre (min mormor och morfar var kusiner).
Lars och jag har aldrig träffats, dock kände jag igen honom från ett tidningsurklipp i Norra Skåne då han och familjen var på besök i Sverige.
Helt otroligt att vi skulle pricka just hans gård i hela USA.
Lars hade jobbat som utbytesstudent på en granngård.
När gårdens ägare blev sjuk och sonen var inkallad, vädjade man till Lars att komma över och tröska majsen.
Han gjorde så och senare köpte han och Lena en granngård.
Det var säkert inget lätt beslut, hustrun Lena kom från Landskrona men nu hade familjen bott här i 30 år.
De hade tre barn, varav den ene sonen blivit inkallad och skulle tjänstgöra 18 mån i Irak.
Under dessa 18 mån fick soldaterna ingen hempermission, de kunde endast få komma till någon amerikansk bas i t.ex.Tyskland.
Nästa dag kör vi mot South Dakota, en fantastisk soluppgång kompenserar den tidigare väckningen.
Vi passerar en vindkraftspark med 163 ”möllor”, de flesta dansktillverkade.
Efter flera studiebesök kommer vi in i Nebraska och passerar byn Malmo.Nästa stopp blir i Stromsburg, en liten ort med 1200 invånare.
Här hade jag ett uppdrag att utföra och skyndar mig till ”Economic Food Store”.
Ägaren till affären är en släkting till Lennart Ekström i Hässleholm och från honom har jag hälsningar.
Mary som är en glad och varm Stromsburgare plockar kvickt fram julgåvor som jag ska ha med mig hem till Lennart.
Flera hade hört talats om att en buss med svenskar skulle komma på besök, men inte vilken dag.
Vi träffade en svenskättling f.1932 med rötter i Bollnäs som flera dagar åkt ner till stan för att se om vi kom.
Hans far hade utvandrat som 14-åring, innan fadern dog 92 år gammal hade han och sonen varit över i Sverige och träffat faderns gamle bror.
Han följer med till bussen, men blir så rörd att rösten sviker honom.
Vi möter många rörande svensköden på vår resa.
När vi kommer fram till Lindsborg i Kansas träffar vi Dean Anderson, som med sin resebyrå ordnat våra besöksvärdar i USA.
Han är gift med en svenska och ordnar resor till Sverige, idén fick han av Pelle Enocsson från Vankiva.
Lindsborg grundades 1869 av en svensk präst, Olof Olsson, som hade 110 pers.med sig och 1872 var allt upptaget av svenskar här.
Om man stannade i 5 år och brukade marken, fick man den sedan.
Indianerna drevs till Oklahoma från Lindsborg.
Överallt finns det massor av dalahästar och annat svenskt.
Efter besök hos djuruppfödare, buffalofarmare, fabriker kommer vi till Salina.
Här besöker vi bl a Svenska paviljongen, som deltog 1904 i världsutställningen i St
Louis (utställningen avbröts dock av 1:a världskriget).
På tillbakavägen till hotellet stannade vi till vid en jordhåla.
Här hade bott ett svenskt par, Höglund, som härstammade från Filipstad.
Det tog ett år innan de kunde bygga ett hus och detta blev då deras första tillfälliga hem.
Många invandrare kom 1866-1867, så även familjen Höglund.
Denna familj blev med tiden välbärgade och gjorde stora donationer.
Dagen avslutas hos Bethany Luthern Church Fellowship Hall.
Våra värdar var olika organisationer, bl a ”Svenska Vänskaps Bordet Club”.
Utöver vår grupp var ca 50 svenskättlingar inbjudna och förväntade sig en trevlig kväll med svenskarna.
Överallt i USA mötte vi denna gästfrihet! Vi var i ett typ församlingshem med direktingång till kyrkan som vi besökte efteråt.
En av mina bordsgrannar påpekade att jag åt som hennes tyske far, alltså även använde kniv.
Vanligtvis äter amerikanen bara med gaffel.
Färden går nästa dag mot Abilene, den vildaste staden i hela Vilda Västern.
Här växte president Eisenhower upp, han var USA:s 34:e president, Nixon var hans vice president.
Eisenhowers barndomshem finns bevarat här och här finns hans grav.
Vi åker sen vidare till Trumans museum som ligger i Independence där Truman växte upp här.
Han var inte särkilt omtyckt under sin levnad, först nu har man insett hans betydelse.
Vi åker sen till flygplatsen i Kansas City, staden som ligger i två stater, både Kansas och Missouri.
Vi flyger till Chicago och efter många procedurer vidare till Sverige igen.
En intensiv och givande resa är slut.
Författat av: Stina Nilsson & Bengt Emgård
Denna artikel publicerades i Åsbo Släkt- och Folklivsforskares medlemstidning nr. 2005-01