Oderljungas sista snapphane
Hulta-Nisse var Oderljungas sista snapphane. Han hade sitt gömställe i Dalshultsskogen, men ingen visste var.
Nisse smög sig fram och härjade och plundrade så folket i bygden var mycket uppretat.
Han levde i en koja tillsammans med sin bror Jon och Sissela som var en bonddotter som de tvingat att vara hushållerska åt dem.
En gång när Nisse kom hem var Sissela borta. Brodern hade gett henne lov att besöka sin bror i Bälinge. Nisse blev arg och trodde att hon skulle
förråda dem. När bönderna i Bälinge fick reda på att Sissela var där försökte de få henne att avslöja gömstället, men hon vågade inte öppet göra det.
Hon strödde ärtor längs vägen hon gick och bönderna hittade kojan och omringade den.
När Hulta-Nisse upptäckte dem tog han sin långa jaktkniv och stötte den i Sisselas bröst.
Sen sköt Nisse och Jon mot bönderna och sårade svårt bl.a. gästgivaren och Sisselas bror.
Dagen gick och ingen av bönderna vågade storma kojan. De hade inte väntat sig så blodigt motstånd.
Några började viska om att Nisse var nog trollkunnig och att kulorna inte bet på honom.
Snapphanarna började få slut på kulor och krut.
Då sköt Nisse sin bror för det hade han lovat honom och därefter stötte han upp dörren och rusade mot bönderna.
De blev så förskräckta att de vek undan. Det var bara Torkel, en vettvilling som reagerade och han slog sin ekpåk över Nisses axel så att han föll.
Bönderna fängslade honom och förde honom till Bälinge by där han hängdes i den stora rönnen mellan Bälingesjön och den gamla landsvägen.
Rönnen stod kvar ännu på 1870-talet.
Källa: Vilh. Torsson ”Oderljungas sista snapphane”
Författat av: Lena Ringbrant Ekelund
Denna artikel publicerades i Åsbo Släkt- och Folklivsforskares medlemstidning nr. 2004-02