Örkelljunga Gästgiveri

I en artikel i Helsingborgs Dagblad från den 3 juni 1945 kan man läsa om en auktion som då hade hållits på gästgivaregården med anledning av att gården sålts av källarmästare Johansson till en fröken Linderholm från
Helsingborg. Sedan följer en intressant historik som jag här återger ordagrant.

Gästgiveriet år 1900
Fotot lånat från Blomgrens bilder

”Gästgiveriet i Örkelljunga har mycket gamla anor. Örkelljunga gästgivaregård nämnes sålunda bland de gästgivaregårdar i Skåne, som under den första svenska tiden eller 1669 erhöllo 15 daler vardera årligen av generalguvernementet och den omtalas likaledes bland de 38 gästgivaregårdar, som funnos i landskapet
på Karl XII:s tid. Först låg gästgivaregården i Ringarp, men någon gång på 1700-talet flyttades den till sin nuvarande plats för att få ett mera centralt läge.
För övrigt rådde det ganska egendomliga förhållandet i Örkelljunga, att det fanns tvenne gästgivaregårdar där. Från början har det endast funnits en – den som nämndes här ovan – men så har stamhemmanet, vid vilket
gästgiveriet varit bundet, blivit delat tillika med tillhörande rättigheter och på så sätt ha tvennne gästgivaregårdar uppstått.
Ända till 1829 lågo dessa nästan alldeles intill varandra, det var bara landsvägen som skilde dem åt. Men
sagda år brann nuvarande Rosengrens hotell ned och det var inte långt ifrån att Johanssons också strukit med. Hettan var så stark att fönsterrutorna smälte ned på det sistnämnda stället. Det antogs, att en lyckta, som man
kvarglömt vid tröskningsarbete dagen förut, varit anledningen till den förhärjande branden.
Enligt en ny förordning fick inte den nedbrända gästgivaregården återuppbyggas så nära den andra som förut och med anledning härav ligger nu Rosengrens hotell något längre från vägen.

Gästgiveriet år 2002
Foto Sten Svensson

Den nu försålda gästgivaregården har länge tillhört samma släkt. Nuvarande källarmästare P.H. Johanssons farfader, Carl Johansson övertog gästgiveriet i början på förra århundradet, men redan dessförinnan
torde det ha varit i släktens ägo. På den tiden torde gästgiveriet inte ha varit någon alltför lönande affär.
Vid sidan om sin rörelse som gästgivare bedrev Carl Johansson nämligen även diversehandel samt sysslade dessutom med hästhandel och gjorde regelbundna resor – bl.a. till Växjö marknad i och för dylika affärer.
Johanssons son, Anton Håkan Johansson övertog 1850 gästgiveriet samt innehade rörelsen till 1891, då hans son direktör B A Johansson, övertog den. Han innehade gästgivaregården under en följd av år.
1913 övertog den nuvarande källarmästaren (en broder till direktör Johansson) gästgiveriet.
På 1840-talet hade Johanssons gästgivaregård ett kungligt besök, som mycket lät tala om sig i orten. Det var Karl XIV Johan, som då vistades där. Änkan Bengta Magnusson i
Ljungaskog, som avled 1920 i en ålder av 101 år, hade som 15-årig flicka fått plats å gästgivaregården.
Hon hade varit med om att passa upp kungen och kunde berätta åtskilligt om detta evenemang.
Drottning Desideria besökte också gästgivaregården, och den säng, hon därvid låg i, har till sena tider funnits kvar.
Från hennes besök berättas för övrigt en rolig episod. Drottningen var mycket känslig av sig och bl.a. tålde hon
inte höra någon tupp gala. Nu var saken den, att man hade en stor hönsflock på gästgivaregården, och man visste inte hur man skulle bära sig åt för att den höga gästens morgonslummer inte skulle störas av något kackel eller galande på morgonkvisten. Till sist beslöt man att resolut köra iväg hönsen till en äng ett stycke från gästgivaregården samt vakta dem där hela natten…

Även Garibaldi, frihetskämpen från Italien, gjorde på sin resa genom Sverige, uppehåll i Örkelljunga, där han bl.a. bytte hästar , och till hans ära hade man illuminerat i alla fönstren på båda gästgivaregårdarna.

Gästgiveriet har alltid spelat en stor roll i samband med handel och köpenskap. Före järnvägens tillkomst och bilarnas tidevarv kunde det ibland hålla upp till 30-talet skjutsar utanför de båda gästgivaregårdarna. Det var som en marknad varje dag på det intill belägna torget. Skåningar och smålänningar stämde möte här. Smålänningarna kommo nedåt i långa foror för att avyttra sina trävaror och skogsprodukter för övrigt och slättborna kommo körande uppåt med sina produkter, spannmål och annat.

Skjutstavlan, som finns i Gästgiveriets foajé
Foto Sten Svensson

Det gick muntert till på den tiden. Man köpslog och pokulerade, pratade och stojade, åt och drack, och det fanns de , som omsatte hela sin dyrbara last i våtvaror. När som helst kunde de vägfarande komma in och få något till livs, ty dygnet om skulle gästgivaregården hållas öppen. Det var också billigt att supa. Inte mer än 3 skilling kostade en sup, och köpte man 5 tum blev priset förhållandevis ännu lägre.
Härav uppkom uttrycket ’femtumsgubbar’, och sådana fanns det gott om.
Det brändes också friskt i dessa ’gamla goda tider’ – det var fullt lagligt! Och minnena från hembränningens dagar – brännvinspumpar och ’sugare’ – ha ännu funnits kvar på Johanssons gästgivaregård. Sedan husbehovsbränningen upphörde, fanns det spritbolag både i Spång och Ljungaskog, s.k. sockerbolag.

Den s.k. kungsvägen från Hälsingborg genom Örkelljunga upp mot Markaryd och vidare till det övre Sverige har av ålder varit en betydelsefull farled och inte minst därför har gästgiveriet utmed denna haft en stor uppgift att fylla.
Källarmästare Johansson har pietetsfullt hållit på det gamla och gått in för att bevara traditionerna. Därför har det också vilat en sällsam atmosfär över den gamla gästgivaregården i Örkelljunga. Sedan sekler tillbaka
har denna gästgivaregård varit till, samt blivit känd och välkänd vida omkring.

Ett gott bord och ett vänligt bemötande ha alltid beretts gästerna.
Källarmästare Johansson, som nu av åldersskäl lämnat sin verksamhet och dragit sig tillbaka, har på ett
berömvärt sätt skött sin rörelse; och värdinnan, fröken Larsson, som i nära ett kvarts sekel varit verksam å gästgivaregården, har städse beflitat sig om att göra det så trevligt som möjligt för gästerna, något som hon alltid lyckats med.
En del nya inredningar ha visserligen tillkommit och dessutom en tillbyggnad som delvis förändrat
gästgivaregårdens exteriör, men i stora drag har gården bibehållits i det skick som den av ålder varit.
Framför byggnadens huvudfasad ligger det gamla torget, där så många marknader förr hållits, och mot gårdssidan är den vackra trädgården belägen, där den gamla kastanjen, som nuvarande källarmästarens far planterade och som har en ålder av över 100 år, minner om gångna tider. Om den kunde tala, hade den förvisso mycket att berätta”.

Kastanjen på baksidan av Gästgiveriet
Foto Sten Svensson år 2002

Källor:
Helsingborgs Dagblad från 3/6 1945

Författat av: Annica Johnsson

Denna artikel publicerades i Åsbo Släkt- och Folklivsforskares medlemstidning nr. 2002-2