Inledning
Nedan ges en kortfattad historisk beskrivning av självstyrelsens utveckling i Sverige under perioden ca 1500-1950.

Sockenstämma
I Sverige har vi haft ett visst mått av självstyre allt sedan den förkristna perioden via byalag, härad och landskapsting. De sistnämnda fungerade även som rättsliga instanser. Ursprunget till det svenska sjävstyret ligger fr a i städerna som via kungliga privilegiebrev beviljades handelsrätt. I städerna var allmän rådstuga, magistrat och drätselkammare organ för den lokala förvaltningen.

Termen socken har sitt ursprung i fornsvenskans sokn = söka, i betydelsen de som söker sig till samma kyrka. Socknens viktigaste uppgifter var att anställa klockare och präst, vårda kyrkans egendom samt bygga och underhålla kyrkan. Under Gustav Vasas tid fick sockenstämman även ansvar för icke-kyrkliga frågor med beslutanderätt om frågor rörande folkundervisning och fattigvård.

På sockenstämman, som var beslutande organ och kyrkorådet förvaltningsorgan, var prästen självskriven ordförande och stämman behandlade också inledningsvis främst kyrkliga ärenden men kom efterhand även att ha hand om mer borgerliga ärenden, såsom väghållning, hälsovård och ledamotsval till riksdagen (bondeståndet).

Under 1600-och 1700-talet miste det lokala självstyret en del av sin beslutandemakt i o m att landskapens självförvaltning till stor del ersattes med en statlig länsförvaltning, med landshövding som kunglig befallningshavare. Ämbetet reglerades i 1634 års regeringsform.

På 1800-talet fick så den lokala självstyrelsen sin form under inflytande från liberala strömningar i Europa som följde på franska revolutionen. 1817 års förordning om sockenstämma och kyrkoråd innebar att man frångick det tidigare konsensuskravet för beslut och istället infördes majoritetsprincipen. 1843 blev sockenstämmans förhandlingar offentliga och då delade man också den verkställande organisationen, varvid kyrkorådet ansvarade för de kyrkliga frågorna och sockennämnden för de icke-kyrkliga. Dock hade en liten del av befolkningen rösträtt.

Kommunalstämma
1862 års kommunalförordningar innebar en ännu tydligare uppdelning mellan kyrkliga och icke-kyrkliga ärenden. Kyrkostämman handhade framgent endast kyrko- och skolfrågor. Kommunallagsfäderna, de som ingick i 1858 års kommunalkommitté, lade fram ett betänkande som byggde både på inhemsk lokal självstyrelsetradition samt den pågående debatt som pågick i Europa efter den franska revolutionen om behovet av en decentraliserad samhällsförvaltning.

Kommunerna blev juridiska personer som samtidigt utgjorde delar av statens område. Från 1863 fanns fem olika kommuntyper: Städer, köpingar och landskommuner (borgerliga primärkommuner) och församlingar (kyrkliga primärkommuner). Dessutom skapades en ny form av regionkommun, landsting.

I städerna var stadsfullmäktige beslutande organ och i de mindre allmän rådstuga, där alla röstberättigade invånare hade stämmorätt. Magistraten, tillika stadens domstol, och drätselkammaren var stadens beredande och verkställande organ. Efterhand kom drätselkammaren att bli stadens egentliga styrelse.

Köpingen var en primärkommun för större tätorter, ett mellanting mellan landskommun och stad med bl. a. vissa stadsstadgor. Det fanns 1862 ett tiotal köpingar som inte bildade självständiga kommuner.

Ur den gamla socknen bildades två kommuner, dels en borgerlig primärkommun, landskommunen, och dels en kyrklig primärkommun, kallad församlingen. Eftersom man tidigare hade haft socknen som gemensamt organ var det naturligt att behålla denna geografiska indelning.

Högsta beslutande organ i landskommunen blev kommunalstämman och för större kommuner och köpingar kommunalfullmäktige (ev. köpingsfullmäktige). Kommunalnämnd och övriga facknämnder blev beredande och verkställande organ. Den statliga uppsikten var dock fortfarande betydande genom länsstyrelsernas allmänna tillsyn och genom underställningsplikt, vilket innebar att vissa kommunala beslut måste godkännas av i allmänhet länsstyrelsen innan de vann laga kraft.

Senare tillkom också en specialkommun, nämligen municipalsamhälle, som var ett område med tätortsbebyggelse inom en landskommun, där vissa eller alla stadsstadgor fick tillämpas. 1898 reglerades deras uppgifter och organisation via lagstiftning. Medlemmarna i municipalsamhället fick själva ansvara för de angelägenheter som hängde samman med tillämpningen av där gällande stadga/stadgor (ex. byggnadsstadga, brandstadga, ordningsstadga och hälsovårdsstadga). I Halland fanns två municipalsamhällen, Nyhem och Oskarström, båda inom nuvarande Halmstads kommun. Kommuntypen försvann successivt i och med tillkomsten av allt större kommuner och försvann definitivt 1971 då man övergick till ett enhetligt kommunbegrepp.