Längs Kyrkostigen från Vegeholm till Strövelstorp



Längs Kyrkostigen från Vegeholm till Strövelstorp

 

Statarsystemet

Statarsystemet tog sin form i mitten av 1700-talet och avskaffades först 1945. Det uppstod i Södermanland och Mälardalen och fanns främst i de stora slättlandskapen. Det förekom ej i Norrland. Det fanns flest statare runt 1920. 

Statarna var och förblev en storgods företeelse, även om en och annan större bondgård kunde ha statare. 
Vad var en statare? Det var egendomslösa, jord- och djurlösa, fattiga gifta lantarbetare. 
Skillnaden mellan en torpare och en statare var att torparen hade egen bostad, kreatur och tillhörande åkermark som arrenderades. Arrendet betalades i form av dagsverken till markägaren. De kunde bo långt från godset. 

Statarna var kontraktsanställda på i regel ett år i taget och bodde på godsen i speciella statarbostäder, de s k statarlängorna. Statarna var gifta och anställdes familjevis, dvs hustrun förväntades också att arbeta. Lönen betalades till största delen i natura, dvs i en överenskommen stat. Att vara statare innebar kort sagt att ha tagit “stat”, därav ordet statare. De hade rätt att sätta en tunna potatis (100 Kg) per år på godsets jord. I övrigt ingick i lönen ved, spannmål och mjölk samt bostad. 
Årskontraktet sträckte sig från sista veckan i oktober och ett år framåt i tiden. Det var under denna vecka, slankveckan, som de bytte arbetsplats. 

Godsägaren hade enligt den sk legostadgan rätt att kroppsligen aga och bestraffa sina anställda. Legostadgan avskaffades först 1926. 

Arbetsdagen började vid 4-tiden på morgonen för kreatursskötarna och pågick i 8 – 9 timmar utspridda på hela dygnet. Kvinnorna började mjölkningen redan kl 3.30 på morgonen och pågick i tre arbetspass till kl 18.30. 
Arbetet pågick vardag som helgdag. De hade rätt till 30 – 50 fridagar om året, lördagar och söndagar inräknade. Av dessa fridagar fick enbart 13 förläggas till söndagar. Statarna hade rätt till 7 betalda fridagar per år av minst hälften i sammanhängande form, dvs 3 1/2 dags semester. Kreatursskötarna fick nöja sig med semesterersättning. 

När stataren skrev under sitt statkontrakt var det en oskriven lag att hustrun samtidigt bands till arbetet på godset tillika med de uppväxande barnen. Hustrun hade till plikt att mjölka korna. De kunde få mjölka upp till 150 liter per dag eller 16 kor. Till mjölkningen kom också diskningen av mjölkkärlen. Betalningen för mjölkningen var ringa och var det arbete som hade lägst status på godsen. Så sent som vid slutet av 1930-talet var betalningen ca 50 Kr per månad. 

Giftermålsåldern var mycket låg bland statarna. Det berodde på att statsystemet innebar familjeanställning. Utan en duglig hustru kunde mannen ej få tjänst. 

Vid barnafödande fick statarhustrun ej något längre arbetsuppehåll. Hon fick arbeta tills värkarna kom. Någon dag efter födandet, ofta dagen efter, var hon åter på plats i utearbetet eller på mjölkpallen. 

Bostaden Statarnas bostäder var på flera håll miserabla. Bostaden var en del av lönen oberoende av det skick den befann sig i. De var dragiga, kalla och fuktiga och bestod i regel bara av ett rum som samtidigt också var kök. Ohyra som löss, kackerlackor och råttor var vanliga. Lugnsot (tuberkulos) var vanligt. Skogsvaktare, rättare, snickare, kuskar och smeder stod högst i rang. Mjölkerskor och kreatursskötare längst i rang och fick de sämsta bostäderna. 

Bostaden var den största källan till irritation och var ofta orsak till de många flyttningarna mellan godsen. Ingenting kunde bli sämre, man hoppades att komma till något bättre. 
Statarna kallades också för Mälardalens nomader på grund av de ständiga flyttningarna. Under slankveckan, sista veckan i oktober, fylldes de leriga vägarna av flyttlass där hela bohaget lastats. Att en familj flyttade 10 gånger eller mer var ingen ovanlighet. 

Författat av: Berne